Fenomenvärlden, ofta falskeligen tillskriven perceptivitet, omstrukturerades utifrån den belysning jag gav fenomenens respektive idé. Varat andades och pulserade, det diade föreställningskraft från den omnipotenta moderplantan. Jag var ett spädbarn intill hennes bröst, omsluten av de armar som likt ormen Ouroboros avskilde den homeopatiska världen från kaosvattnet. Bröstet hävde sig i djupa andetag. Andningen utgjorde den magnetiska kraft som styrde mitt kompass i universums geografiska nät av tremulerande trådar, i vilka tankar fastnar och spinner nya världar. I Moderplantans andetag andades jag och drack min nektar. Min roll i den gudomliga tragedin var blott en droppe sav bland otaliga andra. Vi föll från blad till rot och upplöstes i den universella sav, vilken vidmakthöll hennes ständigt pågående regeneration. Den frid jag kände inför min oansenlighet infekterades så småningom. Ångest inträdde och stegrades raskt till skräck när jag för en knapp millisekund erfor antydan av att jag betraktade mig själv genom moderögat; min lott var den av en insekt i en [...]. Där fanns ingen respons. Kylan strömmade in i min kropp genom navelsträngen. Jag konstaterade att varats onämnbara grundprincip speglades inom tankens empiriska omkrets, men den var så fruktansvärd – så kränkande! – att den aldrig kunde vidröras, liksom två motsatser dialektiskt repellerar och appellerar utan att någonsin mötas. Emellanåt föreställde jag mig att mitt centrum var Moderplantans mittpunkt och att fenomenvärlden därmed var dunster av mina kosmiserande tentakler. Tanken slog ständigt över i sin motsats när jag berörde insikten att föreställningens essens var ett balsamiskt falsarium av hennes centralstimulerande makt. De kosmiserande tentaklerna tillhörde Moderplantan. De var ingröpta i min hjärnbark där de pumpade ut saften som ingav mig illusionen av liv. Den referenspunkt som jag kallade mitt ”Jag” var endast en emanation av hennes vilja; ett skuggfenomen. Likväl förförde hon mig alltjämt till att åter inta tronen i en ständigt pågående gudsbrottning.
Rädslan för att Moderplantan var döende uppstod, liksom rädslan för att något utfört av mig var orsak därtill. Jag kände hur hennes färger bleknade och förnam henne krälande i dödskamp såsom en mask kampar i solglänst sand, med rörelser som tenderar att gräva den grav i vilken masken är dömd att vittra sönder i torka. Känslorna försökte jag rationalisera till efterverkningar av infantila mordfantasier på min mor. Jag åsyftade posttraumatisk stress med rötter i amningen, att jag misslyckats med att reparera den solipsism som utgörs av spädbarnet och dess internaliserade moder. Brottet i denna cirkel skulle i sådana fall bero på att mina lykantropiska angrepp på min moders bröst hade lett till hennes – och bröstets - undandragande. Därmed öppnades kanalen för inströmmande ondska i ondskans första manifestation: en kraft med förmåga att utrota världen. Denna kraft, tänkte jag, är upphovet till de känslor av skam och skuld, vilka präglat mitt liv utan vederbörlig yttre referens. Vidare tänkte jag på en dröm som kunde utgöra ett mytiskt underlag för denna teori: i drömmen var jag en liten fisk, simmande inuti min mänskliga kropp; jag naggade försiktigt på kanterna av en stor fisk medan jag bevakade dess öga i rädsla för plötslig alternation. I ögat avläste jag resignation som talade för att den stora fisken var benägen att sluka mig. Ögat vidrörde något djupt inom mig: det var min moders öga i min infantila varseblivning. Detta är alltså mitt tidigaste minne, men det tilldelades mig sent i livet.
Med sådana analyser försökte jag rationalisera bort en instinkt som framträdde med forcerande tydlighet: den sade mig att perversitetens ande har förlett mig bortom all förlåtelse, därmed har mitt öde förseglats med passivitetens sigill efter en tilldragelse som jag varken vill ta ansvar för eller kännas vid. Trots mina analytiska överbyggnader och filosofiska abstraktioner är den empiriska sagan bestående. Vi är alla delaktiga, men vi står ensamma på Drottningens vågskål.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar