Hannah väntade utanför medan jag gick omkring i en stor byggnad sökandes efter något. När jag trädde in i rummet längst bort tänkte jag att detta var lagret på färghandeln som min far jobbar i [samtidig var det hans privata avdelning av huset han äger tillsammans med sin fru]. Han fyller 60 år idag i det mundana livet, så också i drömmen. Jag ville passa på att gratulera honom. Min far reste sig från skrivbordet, iklädd sin gråa utslitna morgonrock och oljig av svett kramade han om mig. Jag gratulerade honom och förklarade att den present [en Playboy-bok] som jag hade för avsikt att ge honom kunde skickas först i nästa vecka. Han förebrådde mig för att jag inte hade någon present med mig, och påpekade upprepade gånger att jag fick 43 presenter av honom förra julen. I själva verket fick bara en dokumentär om Ginza, men antog att han inräknat tjänster under det gångna året. Jag tänkte på Hannah och hundarna som väntade och ville gå därifrån. Min far höll mig kvar: Han visade upp ett kylskåp han fått i present, den stod intill sängen, och sade att han nu endast saknade en kamin.
Jag förenades med Hannah och dvärgspetsarna på ett öppet fält. Stämningen var hotfull: I gatuhörnen hade gäng samlats som avfyrade skott i luften. Vi irrade omkring på fältet, letandes efter en säker väg som kunde leda oss hem. Marken var blöt och lerig, det regnade möjligtvis. Vi upptäckte att fältet var inringat av nätstängsel. Plötsligt svängde bussar in med långsidan mot stängslet, sjuka människor välde ur dem i ett moln av pollenliknande bakterier. Vi tog vår tillflykt in i ett närliggande tält, en vakt släppte in oss när vi förklarade att vi inte tillhörde de sjuka.
Insikten om att vi nu var i karantän uppstod snart. Vakterna skuffade in oss i ett litet tält där vi låg tryckta mot marken. Hundarna försökte smita men jag höll tillbaka dem. Hannah sade att hon trodde att mycket hade varit annorlunda om hon inte förstört rutan på en bil, och berättade [eller så var det underförstått] att hon medvetet kört på sjuklingar medan jag talade med min far. Hon tillade med en suck: "Jag har mycket att berätta".
Vi blev utförda av vakter som ledde oss till en skeppsformad gräsplätt tillika stenröse. Den var dekorerad med sten på sina ställen som om det vore små gravplatser. Jag befarade det värsta och höll mina hundar hårt. Vakterna beordrade oss att begrava dem.
Vid ett stenaltare upptäckte jag två små stenrösen och förstod att mina värsta farhågor hade besannats. Hannahs huvud hade kilats fast i altaret. En man och en kvinna som var främmande för mig försökte där utföra en ritual och ville få mig att göra något. Istället tog jag upp Hannahs I-Phone och försökte väcka henne ur den trans som höll henne fången. Jag avlägsnade huvudet från altaret, köttstrimlor hängde från halsen och kroppen var inte inom synhåll. Plötsligt ringde hennes I-Phone: Hon uppgav ett lösenord som jag skulle skriva in i hennes I-Phone [som nu var hennes huvud] i en särskild inställning i menyn. Jag kunde inte hitta stället där lösenordet skulle skrivas in. I desperation bände på huvudets käkar och drog av kött från ansikten för att hitta funktionen som ledde mig till rätt meny. Jag tänkte på Predator och Pumkinhead när jag betraktade huvudet som förgäves strimlats sönder av mina fingrar.
Jag förenades med Hannah och dvärgspetsarna på ett öppet fält. Stämningen var hotfull: I gatuhörnen hade gäng samlats som avfyrade skott i luften. Vi irrade omkring på fältet, letandes efter en säker väg som kunde leda oss hem. Marken var blöt och lerig, det regnade möjligtvis. Vi upptäckte att fältet var inringat av nätstängsel. Plötsligt svängde bussar in med långsidan mot stängslet, sjuka människor välde ur dem i ett moln av pollenliknande bakterier. Vi tog vår tillflykt in i ett närliggande tält, en vakt släppte in oss när vi förklarade att vi inte tillhörde de sjuka.
Insikten om att vi nu var i karantän uppstod snart. Vakterna skuffade in oss i ett litet tält där vi låg tryckta mot marken. Hundarna försökte smita men jag höll tillbaka dem. Hannah sade att hon trodde att mycket hade varit annorlunda om hon inte förstört rutan på en bil, och berättade [eller så var det underförstått] att hon medvetet kört på sjuklingar medan jag talade med min far. Hon tillade med en suck: "Jag har mycket att berätta".
Vi blev utförda av vakter som ledde oss till en skeppsformad gräsplätt tillika stenröse. Den var dekorerad med sten på sina ställen som om det vore små gravplatser. Jag befarade det värsta och höll mina hundar hårt. Vakterna beordrade oss att begrava dem.
Vid ett stenaltare upptäckte jag två små stenrösen och förstod att mina värsta farhågor hade besannats. Hannahs huvud hade kilats fast i altaret. En man och en kvinna som var främmande för mig försökte där utföra en ritual och ville få mig att göra något. Istället tog jag upp Hannahs I-Phone och försökte väcka henne ur den trans som höll henne fången. Jag avlägsnade huvudet från altaret, köttstrimlor hängde från halsen och kroppen var inte inom synhåll. Plötsligt ringde hennes I-Phone: Hon uppgav ett lösenord som jag skulle skriva in i hennes I-Phone [som nu var hennes huvud] i en särskild inställning i menyn. Jag kunde inte hitta stället där lösenordet skulle skrivas in. I desperation bände på huvudets käkar och drog av kött från ansikten för att hitta funktionen som ledde mig till rätt meny. Jag tänkte på Predator och Pumkinhead när jag betraktade huvudet som förgäves strimlats sönder av mina fingrar.
