När jag satt i en vilstol ute i solen, hos Hannahs föräldrar, försjönk jag i paralys. Försökte gång på gång resa mig ur stolen, eller falla ur den, men lyckades inte röra mig. Tänderna pressades samman hårt och skallen vibrerade spasmodiskt av intensiv spänning. Jag försökte slappna av men det ledde bara till att käkarna pressades samman ännu mer. Himlen förmörkades, turbulenta moln i skiftande gråskalor hopade sig och brottades i min periferi, de upplöstes på vissa ställen av andra dimensioner som med lucid skärpa skar upp och avlägsnade lager efter lager. Jag uppfattade detaljer här och där som tillsammans gav mig intrycket av en operations- eller obduktionssal i något som liknade militär miljö; tjocka slangar, brits av metall, ett starkt bländande ljus som från en lampa. Härnäst beskådade jag en matsal där två personer i svarta skyddsdräkter och gasmasker samtalade kamratligt, den ene var antingen en dvärg eller ett barn. Jag frågade en tant i en närliggande reception vilket år det var, hon tog upp en tabell över världens regenerationer, dvs. undergång/skapelse, varpå hon sade "3 blankt 3". (i skrivandets stund har jag inte återfunnit mina anteckningar och är inte helt säker på att det var dessa siffror hon använde). Visionen avslutades med ytterligare ett krampaktigt spänningsanfall i käkarna. Jag reflekterade över att jag ofta har noterat sådan huvudvärk under lucida drömmar.
En annan gång hemma hos Hannahs föräldrar somnade jag i en hård skinnsoffa med Colin Wilsons "A Plague of Murder" på bröstet. När jag vaknade hade jag väldigt ont i ryggen till följd av en obekväm liggställning, men jag kunde inte röra mig – jag var alltså i ett paralytiskt tillstånd. Jag ansåg det sannolikt att jag kunde lämna kroppen genom att, liksom förr, med ett ryck kasta anden ut i rummet. Emellertid föreföll det lika sannolikt att jag skulle kasta ut hela kroppen och därmed knuffa omkull bordet, eftersom principen att använda de astrala musklerna är, innan utförandet, identisk med känslan av att använda den "materiella kroppens" muskler. Istället låg jag kvar, lyssnade på samtal i köket och hoppades att Hannah skulle komma in i rummet där jag låg, vilket hon så småningom gjorde. Jag försökte göra ljud ifrån mig med strupen och blinka med ögonen. Hon upptäckte att något var konstigt med mig och ropade upprepade gånger mitt namn, sedan tillkallade hon sina föräldrar i tron att jag hade ett epileptisk anfall. När de inträtt i rummet rörde hon vid mitt ben, detta bröt förtrollningen. Det intressanta med denna episod är Hannahs beskrivning av mig: "du hade ryckningar i ansiktet ... fladdrade med ögonlocken ... rullade med ögonen. Jag trodde att du hade ett epileptiskt anfall, reagerade på medicinen i kombination med drinken, eller att du hade gått in i chock, var i koma, hade ett krampanfall."
Amerika sögs ner i en väldig malström och uppslukades av havet. I samband med försvinnandet uppdagades mängder av antika skatter, dessa hade insamlats i en prylbod där jag vistades. Luften var fuktig och salt. Minns särskilt en liten staty, möjligtvis av sandsten, föreställande en gargoyle-liknande varelse.
En insekt, vit och graciös, inte större än en lillfingernagel, skuttade spänstigt likt en loppa. Den förföljde Hannah och mig, den bet Hannah i hakan genom att skickade ut en mängd tentakler, sammantaget i tjockleken av en grov underarm, vilka penetrerade hennes huvud nedifrån och hängde där som ett köttigt skägg. Med stor ansträngning lyckades jag slita loss den ur henne, varpå den skjöt ut tentaklerna i min hjässa och kittlade mig i hjärnan. Under den här perioden hade jag blivit mer uppmärksam på biverkningar av sömntabletten Imovane/Zopiklon och ville sluta med dessa, det låg således nära till hands att tolka insekten som en representation av en sådan tablett. Emellertid förekom en liknande insekt, om inte samma, i en dröm några månader senare, inom en kontext som utvidgat mitt tolkningsområde till något obeständigt abstrakt.
Jag bodde i ett stort fuktskadat ödehus med endast ett fåtal möbler, beläget nära havet på en plats som gav mig intrycket av ett övergivet industriområde. Luften var fuktig och frisk, med en tilltalande sälta. Den vita insekten, här med en något gulare nyans, klättrade över min kropp, från axeln nedför benet. Jag tog ingen särskild notis av detta, förrän jag såg Hannahs förskräckelse. Hon sade att hennes far ansåg att detta hade en ödesdiger betydelse. Jag började springa till min nuvarande lägenhet, som jag i drömmen hade flyttat ifrån, för att hämta en flaska Frontline som jag lämnat kvar där.
Hannah var försvunnen. Jag var ensam i huset. Något väsnades utanför ytterdörren. Det var ingen där, men en dykarutrustning hängde på tork intill huset, den hade inte varit där tidigare. Jag öppnade dörren vid två andra tillfällen, det hade då tillkommit ytterligare saker varje gång och havsluften blev alltmer påtaglig. Militärer vistades på området... ett märkligt bepansrat fordon körde förbi, det användes kanske till att undersöka havsdjupen, tänkte jag... hela området tycktes vara i karantän...
