Jag var en pojke som arbetade på en bondgård åt Albert Fish, han var en despotisk och hård husbonde. En kvinna flyttade in i en lada på gården, hon hade Angelinas utseende men bestod av numinös essens som emanerade ur kroppen likt en aura strålande av sakralt ljus. Mina försök att utforska källan var gagnlöst, hon svarade sällan på mina frågor och då bara kort.
Det var natt och jag låg på soffan i Alberts sovrum, jag vågade knappt röra mig i rädsla för att väcka honom där han låg i sängen bredvid. I rummet i andra änden av korridoren, i den högra flygeln, sov en fet argbigga som var mäktigare än Albert och även fruktades av honom.
Angelina svävade upp mot fönstret från ladan mitt emot huset och bad att få en cigarett. Jag tittade mig omkring i rummet medvetet undvikande Alberts nattygsbord där det låg ett paket. Istället sade jag till henne att det finns fimpar. Hon sade då att hon KAN röka fimpar varefter hon försiktigt pekade på paketet. Utan att beakta rädslan tog jag en cigarett ur paketet och gav till henne. Jag vågade inte uttala hennes namn, dels i rädsla för att Albert skulle vakna, men i synnerhet i respekt för hennes anonymitet. Trots det försökte jag säga hennes namn lågmält, så att hon skulle veta att jag kände igen henne, men munnen artikulerade namnet Elin varje gång. Det var inte särskilt anmärkningsvärt. Albert vaknade, till min förvåning blev han inte arg men sade att hon måste gå ut genom ytterdörren. Jag vågade inte låta henne passera genom HELA huset, istället svävade vi ut genom fönstret ner till ladan.
Jag låg bredvid Angelina i ladan när hon insjuknade; hennes sakralvita strålglans regredierade successivt till en slemmig hinna; kroppen omformades abnormt, köttet mjukades upp och blev svampigt, pigmenten skiftade mellan grönt och gult, kroppen förtunnades medan magen växte som om hon vore gravid, befruktad av något onämnbart som aggressivt växte inom henne och sög i sig livskraften. Hon slängde med armarna och grät likt ett nyfött barn. Jag smekte hennes kropp i ett gagnlöst försök att förmildra smärtorna; tänkte på den nyfödda kattungen som skrek hela natten medan min syster masserade dess mage; den var död på morgonen. Jag frågade Angelina om hon ville kallas Angie; det ville hon. Sedan frågade jag om en utomjording befruktat henne, vilket hon nekade till.
Jag vaknade bredvid Angelina i ladan, smög ut och såg huset brinna i mitten; eldens säte var längst upp och den brann nedåt, det verkade som den startat i Alberts rum i den vänstra flygeln. Jag återvände till ladan och somnade.
På morgonen vaknade jag med cigarettpaketet i handen, bredvid mig låg Angelina och en tändare. Elden hade brunnit ut och gården kryllade av poliser. Insåg att jag troligtvis var misstänkt för mordbrand, eller skulle bli det, eftersom jag borde ha varit i rummet som fattade eld, samt till följd av att tändaren och cigaretterna var i min ägo.
I huset försökte en annan dräng, eller son till Albert och argbiggan, hysteriskt men bestämt få ordning på resterna i huset, Jag gick in ett rum där en kyl och en frys var infrysta i ett stort isblock med istappar. Jag öppnade kylen; den innehöll Alberts styckade kropp; drängen hade tagit vara på allt, vissa delar var malda till färs. Istapparna började sakteligen smälta, drängen röt åt mig att stänga kylen för att bevara kalluften. Tänkte sedan öppna frysen men stannade i rörelsen när drängen spände blicken i mig, beslutade mig därmed för att inte fortsätta, vilket behagade honom.
Poliserna pratade om något, jag förutsatte att det handlade om mig. Träffade sedan Angelina, hon sade att poliserna trodde att hon var orsaken till branden. Vi bestämde oss för att lämna gården och gick genom en märklig gata där folk snurrade fram; marken utgjordes av flera stora roterande cirkelplattor som var sammanlänkade med mindre plattor med samma funktion. Gatan utmynnade i tre olika vägar. Den andra drängen hade följt efter oss, han följde med flödet och liksom dansade fram på plattorna. Angelina imiterade honom och blev friskare i varje rotation. Jag försökte göra detsamma men var oförmögen till att följa flödet. Här förlorar jag mig själv. Min perception fäster vid den andre drängen som går vidare med Angelina medan den som varit jag försvinner i folkvimlet.
Angelina och drängen åkte i ett väldigt snabbt tåg på en väldigt tunn räls. Jag var i någon mån drängen, åtminstone till konturerna, dessutom var jag en spöklik gestalt utan innehåll, vars enda funktion var att luta sig mot tågets front och spjärna fötterna mot rälsen i syfte att stanna eller störta tåget; rälsen förtunnades av att fötterna skavde mot den. Melankolisk musik spelades, den hade tragiska och hoppfulla partier.
Drängen var på flykt, han ringde till gården och ställde orimliga krav; något i stil med att 60 000 körsbärspajer och en helikopter omgående skulle levereras till tåget, resterna i huset skulle täcka kostnaden, påstod han. Jag tror att det var Albert Fish som tog emot samtalet och sade att kraven var orimliga. Drängen hade lämnat kvar sin son på gården, utan att oroa sig för dennes öde. Han förstod att sonen skulle bli omhändertagen av "mig", trots att jag till viss del skulle axla ansvaret som en börda.
Jag vaknade med värk i armarna.
Det var natt och jag låg på soffan i Alberts sovrum, jag vågade knappt röra mig i rädsla för att väcka honom där han låg i sängen bredvid. I rummet i andra änden av korridoren, i den högra flygeln, sov en fet argbigga som var mäktigare än Albert och även fruktades av honom.
Angelina svävade upp mot fönstret från ladan mitt emot huset och bad att få en cigarett. Jag tittade mig omkring i rummet medvetet undvikande Alberts nattygsbord där det låg ett paket. Istället sade jag till henne att det finns fimpar. Hon sade då att hon KAN röka fimpar varefter hon försiktigt pekade på paketet. Utan att beakta rädslan tog jag en cigarett ur paketet och gav till henne. Jag vågade inte uttala hennes namn, dels i rädsla för att Albert skulle vakna, men i synnerhet i respekt för hennes anonymitet. Trots det försökte jag säga hennes namn lågmält, så att hon skulle veta att jag kände igen henne, men munnen artikulerade namnet Elin varje gång. Det var inte särskilt anmärkningsvärt. Albert vaknade, till min förvåning blev han inte arg men sade att hon måste gå ut genom ytterdörren. Jag vågade inte låta henne passera genom HELA huset, istället svävade vi ut genom fönstret ner till ladan.
Jag låg bredvid Angelina i ladan när hon insjuknade; hennes sakralvita strålglans regredierade successivt till en slemmig hinna; kroppen omformades abnormt, köttet mjukades upp och blev svampigt, pigmenten skiftade mellan grönt och gult, kroppen förtunnades medan magen växte som om hon vore gravid, befruktad av något onämnbart som aggressivt växte inom henne och sög i sig livskraften. Hon slängde med armarna och grät likt ett nyfött barn. Jag smekte hennes kropp i ett gagnlöst försök att förmildra smärtorna; tänkte på den nyfödda kattungen som skrek hela natten medan min syster masserade dess mage; den var död på morgonen. Jag frågade Angelina om hon ville kallas Angie; det ville hon. Sedan frågade jag om en utomjording befruktat henne, vilket hon nekade till.
Jag vaknade bredvid Angelina i ladan, smög ut och såg huset brinna i mitten; eldens säte var längst upp och den brann nedåt, det verkade som den startat i Alberts rum i den vänstra flygeln. Jag återvände till ladan och somnade.
På morgonen vaknade jag med cigarettpaketet i handen, bredvid mig låg Angelina och en tändare. Elden hade brunnit ut och gården kryllade av poliser. Insåg att jag troligtvis var misstänkt för mordbrand, eller skulle bli det, eftersom jag borde ha varit i rummet som fattade eld, samt till följd av att tändaren och cigaretterna var i min ägo.
I huset försökte en annan dräng, eller son till Albert och argbiggan, hysteriskt men bestämt få ordning på resterna i huset, Jag gick in ett rum där en kyl och en frys var infrysta i ett stort isblock med istappar. Jag öppnade kylen; den innehöll Alberts styckade kropp; drängen hade tagit vara på allt, vissa delar var malda till färs. Istapparna började sakteligen smälta, drängen röt åt mig att stänga kylen för att bevara kalluften. Tänkte sedan öppna frysen men stannade i rörelsen när drängen spände blicken i mig, beslutade mig därmed för att inte fortsätta, vilket behagade honom.
Poliserna pratade om något, jag förutsatte att det handlade om mig. Träffade sedan Angelina, hon sade att poliserna trodde att hon var orsaken till branden. Vi bestämde oss för att lämna gården och gick genom en märklig gata där folk snurrade fram; marken utgjordes av flera stora roterande cirkelplattor som var sammanlänkade med mindre plattor med samma funktion. Gatan utmynnade i tre olika vägar. Den andra drängen hade följt efter oss, han följde med flödet och liksom dansade fram på plattorna. Angelina imiterade honom och blev friskare i varje rotation. Jag försökte göra detsamma men var oförmögen till att följa flödet. Här förlorar jag mig själv. Min perception fäster vid den andre drängen som går vidare med Angelina medan den som varit jag försvinner i folkvimlet.
Angelina och drängen åkte i ett väldigt snabbt tåg på en väldigt tunn räls. Jag var i någon mån drängen, åtminstone till konturerna, dessutom var jag en spöklik gestalt utan innehåll, vars enda funktion var att luta sig mot tågets front och spjärna fötterna mot rälsen i syfte att stanna eller störta tåget; rälsen förtunnades av att fötterna skavde mot den. Melankolisk musik spelades, den hade tragiska och hoppfulla partier.
Drängen var på flykt, han ringde till gården och ställde orimliga krav; något i stil med att 60 000 körsbärspajer och en helikopter omgående skulle levereras till tåget, resterna i huset skulle täcka kostnaden, påstod han. Jag tror att det var Albert Fish som tog emot samtalet och sade att kraven var orimliga. Drängen hade lämnat kvar sin son på gården, utan att oroa sig för dennes öde. Han förstod att sonen skulle bli omhändertagen av "mig", trots att jag till viss del skulle axla ansvaret som en börda.
Jag vaknade med värk i armarna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar