03-12-2011

Jag drömde att jag och min flickvän Hannah sällskapade med Nisse och Olivia. Hannah och Olivia uppehöll sig i ett avskilt rum där de ägnade sig åt teckningskonst med barnpornografiska motiv. Jag och Nisse diskuterade dinosauriemänniskor i ett rum dekorerat med ett enormt människokranium. Det visade sig att jag och Olivia hade likadan stil i skrift- och teckningsförmåga.

02-12-2011: Spindlar, orm och utomjordingar

Jag var på besök i min flickvän Hannahs barndomshem. I huset förvarade hon märkliga djur i burar och terrarier: där fanns spindlar bepansrade med vita skal, vars omkrets på abdomen var jämförbar med en knuten näve. De hängde i luften med raklånga ben - vilka var minst tre gånger så långa som deras kroppar – och påminde därför om maneter eller flytande kvalster. Associationer till krabbor och svampar angående spindlarnas utseende förekom också i drömmen. Det fanns även mycket större varianter av denna spindelsort, med en abdomenstorlek jämförbar med en mänsklig buks omkrets och ben i samma proportion till kroppen som de mindre exemplarens. De stora spindlarna förvarades i terrarier tillsammans med hundvalpar, vilka jag var tvungen att plocka ut och sällskapa med för att sedan lägga tillbaka dem i terrariet. Jag och Hannah gick i en stor nätinhägnad bur, liknande en övergiven hönsgård, när ljuset plötsligt försvann. Det var helt svart. Vi hörde ett spindelskrik framför våra ansikten, mellan oss och dörren till friheten. Det sista som inträffade i drömmen var att jag och Hannah satt i hennes barndomssäng. Det var en våningssäng belägen ovanför ett spindelterrarie. Jag såg en orm bakom Hannahs axel, den spanade in mig med sina röda illvilliga ögon. Hannah sade att jag skulle skydda mig med det hon pekade på, vilket var utanför min synkrets. Jag vågade inte släppa ormen med blicken. Plötsligt högg den mig, varpå jag vaknade.

När jag somnat igen var jag en läkare som promenerade med en kollega till en operationssal på S:t Olof-området i Visby. Vi talade om diskriminering av semimänniskor, vilka påminde mycket om mongoloider men var av utomjordisk natur. Jag motsatte mig den vedertagna principen om att vi inte skulle beblanda oss med dem och jag var därför kontroversiell. På vägen till operationssalen hittade jag en kasse med fikabröd. Inne i byggnaden där operationssalen låg lyssnade jag till en man av utländsk härkomst som talade med en receptionist. Han argumentera för sin rätt att ägna sig åt fritidsaktiviteter utan att bli övervakad av sin före detta fru.

01-12-2011

Köksskåpen i lägenheten i Knivsta var vitmålade, detta eftersom en man försökte dölja sina kvinnliga bröst, vilka var målade med samma färg.

30-11-2011

Vaknade med övertygelsen om att ett altare i svart sten låg mitt i sängen. Eftersom jag inte kunde se altaret drog jag slutsatsten att det var dolt under sängkläderna.

29-11-2011: Könssten

Jag hade som vana att på nätterna glänta på ett särskilt antikvariats skyltfönster, varefter jag i en påse skyfflade ned de böcker som var åtkomliga för mig. Antikvariatet tillhörde Annas mor. I en tyst bekännelse tömde jag påsen med det senaste bytet på ett bord inför Anna. Hon blev perplex; ledsen och besviken men samtidigt oförstående för mina avsikter, vilka hon härledde till ett djupare plan än materiell tillskansning. Bland de stulna böckerna fanns två som behandlade drakonsk magi, den ena bedömde jag vara oseriös och den andra, vilken framstod som seriös, bad jag att få behålla.
Härnäst irrade jag omkring i Lund, pådriven av tärande samvetskval. Staden var en labyrint; den utgjordes av myriader av trånga gränder, avgränsade av likformiga tegelhus vilka var så höga att himlen inte var åskådlig. På en gata som skyggt ormat sig bort från huvudleden låg en ålderdomlig affär. Innehavaren gav också intryck av att höra hemma i en avlägsen tidsålder: han var klädd i svart kostym och hatt och satt i en droska som var kopplad till hästar; genom den snirkliga gråsprängda mustaschen beklagade han sig över att han missat tåget och påpekade därtill att han istället ställde in klockan på nästa tåg. Därefter snärtade han med tyglarna varpå hästarna drog iväg med droskan.
Mina skuldkänslor intensifierades och jag berättade för min bror om min oförrätt mot Anna och hennes mor. Med en axelryckning sade min bror att jag hade gjort betydligt värre saker i mitt liv. Jag ringde Anna, hon föreföll vara oberörd och lättsam.
I nästa scenario var jag hemma hos Anna. Hon sällskapade med en väninna. Anna uppförde sig förföriskt mot mig och jag attraherades av henne. I skuggorna lurade en troglodyt som betraktade oss i hemlighet; det var en naken man, kortvuxen och satt, med lockigt hår; liknande Thomas de Quincey. Troglodyten var i drömmen Annas pojkvän. Anna öppnade ett arkivskåp och tog fram en gammal gul postpåse med texten ”första gången” skrivet på den med tusch. Påsen innehöll diverse småsaker, bland annat ett kort på mig och en tjugolapp. I den låda som var utdragen i arkivskåpet låg ytterligare en gul påse, men den var betydligt mindre än den hon plockat fram. Anna tog ut något ur påsen och sade att resten kunde slängas eftersom det hade börjat förmultna. Nu blev jag medveten om att min flickvän Hannah stod vid min sida. Det visade sig att Anna ville utföra en sexualmagisk orgie med oss och de andra som var närvarande, det var en ritual som hon kallade ”uppåt- och nedåtgående”. Troglodytens penis erigerades medan hans kropp började vibrera och få en alltmer rödtonad kolorit. Vibrationshastigheten eskalerade raskt och muskelmassan fusionerades till en röd knut eller sten som utgick ifrån hans penis. Den var inte större än en knuten näve. Anna genomgick en liknande metamorfos och förvandlades även hon till en röd-lila könssten, fast med vaginala attribut.
Troglodyten var motbjudande och jag sade till min flickvän att jag inte ville utsätta henne för denna skabrösa tingest. Hon instämde och vi avlägsnade oss, trots att jag själv var mycket lockad av att delta i ritualen.
Jag vaknade. I Mörkret såg jag i min inre syn ett mandelformat ansikte av en reptilvarelse lysande i grön-gula färger. Ansiktet försvann lika plötsligt som det infann sig, liksom förnimmelsen av en skrumpen tant vilken trängde sig in i mitt varseblivningscentrum knappt en minut senare. Tanten vevade lockande eller välkomnande med fingret. Båda synerna hade en comicfierad/tecknad karaktär.

28-11-2011

I skogen hittade jag märkliga svampar intill ett träd, när jag studerade de besynnerliga formationerna som utgjorde deras kroppar pockade en tant på min uppmärksamhet; hon var av asiatisk härkomst, skrumpen i köttet och med dåliga tänder. Drömmen skiftade scenario, men jag tror att platsen var densamma som den där jag hittade svamparna: ett kvadratiskt block av is eller glas splittrades i småbitar när en vacker kvinna sprängde upp massan med sin nakna kropp inifrån kvadratens centrum; hon for upp flera meter i luften och landande på marken med graciös kroppshållning. I drömmen sammankopplade jag den vackra kvinnan med den skröpliga tanten. I vaket tillstånd erinrar jag en dröm om svampar som figurerade för några månader sedan: jag gick omkring på en platå, vilken kretsade kring en sjö i en cirkel eller halvcirkel, i vad som föreföll vara ett urgröpt berg. Marken var täckt av medicinalsvampar, i drömmen tänkte jag att dessa svampar var av sorten Shiitake. Vattnet som utgjorde sjön var gult eller möjligtvis lätt gyllene. Svanar simmade i cirklar i sjön, vilket var en del av en hemlig metod för att locka upp shiitaken ur djupet.

Sisyfosisk skärseld: reviderad text

Fenomenvärlden, ofta falskeligen tillskriven perceptivitet, omstrukturerades utifrån den belysning jag gav fenomenens respektive idé. Varat andades och pulserade, det diade föreställningskraft från den omnipotenta moderplantan. Jag var ett spädbarn intill hennes bröst, omsluten av de armar som likt ormen Ouroboros avskilde den homeopatiska världen från kaosvattnet. Bröstet hävde sig i djupa andetag. Andningen utgjorde den magnetiska kraft som styrde mitt kompass i universums geografiska nät av tremulerande trådar, i vilka tankar fastnar och spinner nya världar. I Moderplantans andetag andades jag och drack min nektar. Min roll i den gudomliga tragedin var blott en droppe sav bland otaliga andra. Vi föll från blad till rot och upplöstes i den universella sav, vilken vidmakthöll hennes ständigt pågående regeneration. Den frid jag kände inför min oansenlighet infekterades så småningom. Ångest inträdde och stegrades raskt till skräck när jag för en knapp millisekund erfor antydan av att jag betraktade mig själv genom moderögat; min lott var den av en insekt i en [...]. Där fanns ingen respons. Kylan strömmade in i min kropp genom navelsträngen. Jag konstaterade att varats onämnbara grundprincip speglades inom tankens empiriska omkrets, men den var så fruktansvärd – så kränkande! – att den aldrig kunde vidröras, liksom två motsatser dialektiskt repellerar och appellerar utan att någonsin mötas. Emellanåt föreställde jag mig att mitt centrum var Moderplantans mittpunkt och att fenomenvärlden därmed var dunster av mina kosmiserande tentakler. Tanken slog ständigt över i sin motsats när jag berörde insikten att föreställningens essens var ett balsamiskt falsarium av hennes centralstimulerande makt. De kosmiserande tentaklerna tillhörde Moderplantan. De var ingröpta i min hjärnbark där de pumpade ut saften som ingav mig illusionen av liv. Den referenspunkt som jag kallade mitt ”Jag” var endast en emanation av hennes vilja; ett skuggfenomen. Likväl förförde hon mig alltjämt till att åter inta tronen i en ständigt pågående gudsbrottning.

Rädslan för att Moderplantan var döende uppstod, liksom rädslan för att något utfört av mig var orsak därtill. Jag kände hur hennes färger bleknade och förnam henne krälande i dödskamp såsom en mask kampar i solglänst sand, med rörelser som tenderar att gräva den grav i vilken masken är dömd att vittra sönder i torka. Känslorna försökte jag rationalisera till efterverkningar av infantila mordfantasier på min mor. Jag åsyftade posttraumatisk stress med rötter i amningen, att jag misslyckats med att reparera den solipsism som utgörs av spädbarnet och dess internaliserade moder. Brottet i denna cirkel skulle i sådana fall bero på att mina lykantropiska angrepp på min moders bröst hade lett till hennes – och bröstets - undandragande. Därmed öppnades kanalen för inströmmande ondska i ondskans första manifestation: en kraft med förmåga att utrota världen. Denna kraft, tänkte jag, är upphovet till de känslor av skam och skuld, vilka präglat mitt liv utan vederbörlig yttre referens. Vidare tänkte jag på en dröm som kunde utgöra ett mytiskt underlag för denna teori: i drömmen var jag en liten fisk, simmande inuti min mänskliga kropp; jag naggade försiktigt på kanterna av en stor fisk medan jag bevakade dess öga i rädsla för plötslig alternation. I ögat avläste jag resignation som talade för att den stora fisken var benägen att sluka mig. Ögat vidrörde något djupt inom mig: det var min moders öga i min infantila varseblivning. Detta är alltså mitt tidigaste minne, men det tilldelades mig sent i livet.

Med sådana analyser försökte jag rationalisera bort en instinkt som framträdde med forcerande tydlighet: den sade mig att perversitetens ande har förlett mig bortom all förlåtelse, därmed har mitt öde förseglats med passivitetens sigill efter en tilldragelse som jag varken vill ta ansvar för eller kännas vid. Trots mina analytiska överbyggnader och filosofiska abstraktioner är den empiriska sagan bestående. Vi är alla delaktiga, men vi står ensamma på Drottningens vågskål.